Gud i himlen. Bättre dag kan msn leta efter. Cecilia Nordlund (Cilihili) har etablerat sig som Sveriges skönaste kvinna. Hon var jättecool på scen trots spöregn och ca 20 pers i publiken. Efter hennes klockrena tantrock var det dags för årets absoluta dragplåster - Depeche Mode. Jag har aldrig varit ett speciellt stort Depeche-fan, men de är ju alltid lite småmysiga ich bra, plus att publiken var omänskligt stor, så jag skuttade dit för att se ett par låtar. Som vanligt lyckades jag stanna i stort sett hela spelningen. Och den var verkligen värd allt väsen.
Sedan var det ju Karin. Festivalens i särklass största upplevelse. Trots att jag såg en nästintill identisk spelning i mars (eller var det april?) så var spelningen verkligen av en annan värld. När man ser henne försvinner man från Arvika, Sverige, Universum. Det går inte att beskriva hur magiskt det är att se den kvinnan på scen. När sedan sköna Cecilia sjunger med henne vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag är svävande.
Efter en av världens bästa spellningar tänkte jag vila mina lemlästade fötter så jag svävade upp till vår scen Orion för att mötas av en remixad version av Fever Ray på dansgolvet, så självklart hoppade jag direkt in och shejkade järnet. Vem har tid att vila när adrenalinet och sinnet är på högvrv och man har överdimensionerade ben Sims sällan vill stå still. Nej, nu blir det dans. Brööööl!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar