I'm not done

Ojojoj. Konserten igår måste ha varit en av de bästa jag någonsin sett.

Även om jag faktiskt har sett Karin Dreijer live förut, går det inte ens att jämföra. The Knife stod långt bort, bakom masker och en stor duk med massa coola affekter. Fever Ray stod två meter ifrån mig, med en hel massa laserstrålar över allt och ett riktigt band. Hon hade på sig någon form av kupol/lapptäcke, men slänge av sig den efter två låtar. Det var en sån upplevelse att faktiskt se henne stå och sjunga sina låtar helt utan maskering. Hon är gud, in disgiuse. Dessutom spelade hon två helt nya låtar, och underbara Cecilia Nordlund/Cilihili kom med på ett hörn iklädd en fransig sopsäck? (Tydligen var det en söndertrasad VHS-kopia av "Att angöra en brygga" - varför inte liksom). Jag blev frälst igår, och om jag någonsin hade några tvivel om att Karin är underbarast, så är de borta nu. Hon är så utomjordisk på något vis. Och det bästa är ju att jag får se henne två gånger till i sommar (förhoppningsvis).

Efter konserten jobbade jag i fem timmar, vilket var rätt skoj faktiskt. Mest eftersom jag knappt visste mitt namn när jag kom dit, för att jag var trött m.m. men Alma var ju där, och det gör mig glad. Fast igår var folk helt vilda. Det blev tre stora bråk på jobbet, och två stycken som sprang in och ställde sig bakom kassan. När jag väl stod på Marklandsgatan kl. sex och väntade på min buss kom det fram en full typ och bara stirrade mig i ögen, innan han frågade om jag var "bögig eller? Vill du att jag ska slå in skallen på dig eller?", vilket var lite läskigt. Men jag överlevde och nu är det redan söndagkväll.

Så jag ska äta popcorn och se på Family Guy.