Woe is me, there's a prose writer in our midst...

... I have to use italics where the Oriental poet wouldn't...

Jag har alltid haft en väldigt underlig förmåga att snappa upp citat och uttryck. Mestadels är handlar det om citat från Vänner (eller Kejsarens nya stil, som många kanske känner till allt för väl), men ibland stöter jag bara på något jag tycker är fint, eller utomordentligt formulerat. Så jag samlar nästan på uttryck. Det värsta är att jag inte riktigt vet vad jag ska ha för nytta av dem, förutom att trycka in dem som titlar på mina bloggar. Något som jag tycker är väldigt roligt, men andra förmodligen inte bryr sig ett dyft om. Jag vet inte varför jag har en fascination för roliga formuleringar, men jag tror att det kan grundas i avund.

Jag sitter för tillfället och läser i "Seymour - An Introduction" av min käre Gud J.D. Salinger, och jag njuter verkligen av att läsa den (och just njuta är något jag gärna inte gör). Även om just denna berättelse inte har mycket till handling, så kan jag tycka att det är en fröjd, rent ut sagt, att bara läsa hans meningar och småroliga uppbyggnader. Och jag vet att jag låter hur pretentiös som helst. Det har faktiskt återupplivat min smyg-passion för att skriva, och jag har faktiskt lyckats slänga ihop en kort liten novell såhär på förmiddagen. Men den är ju inte så bra - därav min avund. Men det är ju ett steg framåt i alla fall. Jag önskar bara att jag faktiskt hade något vettigt att skriva om.

I likhet med den här bloggen. Den handlar nog inte om något egentligen. Men ibland kan jag tycka att det är en sådan befrielse att bara få skriva av sig.

Och nästa inlägg kommer icke att vara pretto eller på något sätt kopplat till litteratur eller skrivande.

PS. Idag var jag med Jocke. Det var kul. Slut.

---

Och som avslut - den vackraste mening jag stött på i mitt liv (nästan):

"Please accept from me this unpretentious bouqet of early-blooming parentheses: (((())))"
- J.D Salinger, Seymour - An Introduction