Rara-Ahahah, Roma-Romama, Gaga-Olahlah

Woop. Idag har varit en finfin dag. Har pluggat grammatik, vilket alltid är lika skoj (hejhej språknörd). Har också börjat läsa Catcher in the Rye för tredje gången i år, och kolla på Angel för fulla muggar. Alltså är allt som sig bör. Nostalgi, med andra ord. Vi satt också på Donken och slappade i någon timme nu på kvällskvisten och skvallrade och hade det kul. Imorgon blir det lektioner igen, och sedan ska vi nog se Adams band spela på någon liten klubb någonstans i stan.

Men nu är det färdigpluggat, och jag sitter och dricker kaffe och varvar Sufjan Stevens med Lady Gaga. Helt och hållet liknande musik, nicht wahr. Börjar känna av lite kafferus just nu, vilket förklarar mitt svammel. But it's all good. Nu ska jag se Angel.

Where there's smoke there's usually strawberry jello

Just nu är livet sådär underbart som det lyckas bli enbart på våren. Skolan går grymt, och är rolig, och jag gör till och med bra ifrån mig på de muntliga delarna. Jag måste även säga att Göteborg är så mycket bättre när Jocke finns här. :)

Men det var inte det jag skulle skriva om, utan, hör och häpna, en bok. Igen.

För en tre år sedan läste jag "Tuesdays with Morrie" och älskade den som få andra böcker jag läst. Jag tyckte obeskrivligt mycket om dess rörande historia och hoppingivande budskap. Men nu, efter ett par år minns jag inte så mycket från den, och jag har läst en hel hög med böcker sedan dess, och jag tänkte att jag kanske överskattade den lite. Budskapet är inte det mest originella - "Lev nu och ta vara på det viktiga i livet". Jag kanske bara har skapat en perfekt bild av boken i mitt huvud? Jag menar, hans två andra böcker var på inget sätt dåliga, men i ärlighetens namn inte överdrivet spektakulära. Så jag bestämde mig för att låna boken av Emma (efter att ha gett den till henne i födelsedagspresent).

Och faktiskt - den knockade mig ännu en gång. Kan inte lägga ifrån mig den, och hur klyschigt det är må låta - "Tuesdays with Morrie" påverkar en, och får en att tänka på ens liv, och hur flyktigt det är. Il faut qu'on vive maintenant. Läs den, allihopa, tycker jag.

Men för att väga upp mina tunga filosofiska tankar skall jag och Jocke parta järnet imorgon. Man behöver lite lättsinnigt nöje också. Men ikväll blir det böcker och kaffe, ifall inte Alma bestämmer sig för att ringa.

Woe is me, there's a prose writer in our midst...

... I have to use italics where the Oriental poet wouldn't...

Jag har alltid haft en väldigt underlig förmåga att snappa upp citat och uttryck. Mestadels är handlar det om citat från Vänner (eller Kejsarens nya stil, som många kanske känner till allt för väl), men ibland stöter jag bara på något jag tycker är fint, eller utomordentligt formulerat. Så jag samlar nästan på uttryck. Det värsta är att jag inte riktigt vet vad jag ska ha för nytta av dem, förutom att trycka in dem som titlar på mina bloggar. Något som jag tycker är väldigt roligt, men andra förmodligen inte bryr sig ett dyft om. Jag vet inte varför jag har en fascination för roliga formuleringar, men jag tror att det kan grundas i avund.

Jag sitter för tillfället och läser i "Seymour - An Introduction" av min käre Gud J.D. Salinger, och jag njuter verkligen av att läsa den (och just njuta är något jag gärna inte gör). Även om just denna berättelse inte har mycket till handling, så kan jag tycka att det är en fröjd, rent ut sagt, att bara läsa hans meningar och småroliga uppbyggnader. Och jag vet att jag låter hur pretentiös som helst. Det har faktiskt återupplivat min smyg-passion för att skriva, och jag har faktiskt lyckats slänga ihop en kort liten novell såhär på förmiddagen. Men den är ju inte så bra - därav min avund. Men det är ju ett steg framåt i alla fall. Jag önskar bara att jag faktiskt hade något vettigt att skriva om.

I likhet med den här bloggen. Den handlar nog inte om något egentligen. Men ibland kan jag tycka att det är en sådan befrielse att bara få skriva av sig.

Och nästa inlägg kommer icke att vara pretto eller på något sätt kopplat till litteratur eller skrivande.

PS. Idag var jag med Jocke. Det var kul. Slut.

---

Och som avslut - den vackraste mening jag stött på i mitt liv (nästan):

"Please accept from me this unpretentious bouqet of early-blooming parentheses: (((())))"
- J.D Salinger, Seymour - An Introduction