That's when the ceremoy starts

Efter att ha suttit hela dagen med min bok kändes det helt plötsligt så tomt. Jag hade så fruktansvärt tråkigt. Och som en man inte direkt känd för att ha mycket tålamod så kan ni kanske förstå just hur tråkigt jag hade det om jag säger att jag sällan har varit så rastlös. Och eftersom Jennifer är på bio, Lisa tar hand om sin man och småflickorna är i London och sedan ska skriva uppsats hela, hela kvällen så var jag så desperat att jag faktiskt gick på promenad, vilket inte händer ofta om jag inte ska ta mig någonstans. Men hör och häpna, det var något av det mysigaste jag har gjort på länge. Jag har upptäckt att promenader är hur trevliga som helst om man inte är på väg någonstans. När man bara kan vandra runt med sina egna tankar. Jag kände mig lite som min far när jag gick där och faktiskt kände lite harmoni. Att jag dessutom hade Hidden Cameras i lurarna och en underbar kvällssol och den vackra stranden till höger om mig och piren i horisonten gjorde inte direkt känslan sämre. Trots att jag inte kan vänta tills jag kommer hem till mitt kära hemland igen så upptäckte jag hur galet mycket jag kommer sakna den här staden.

Det är en läskig sak att njuta (och jag njuter som bekant inte) av tillvaron och den plats man är på samtidigt som man bara vill vara hemma och se pappa tända grillen eller äta äggröra och se på Vänner med mamma.

Men nu får det vara slut med sentimentalt dravel. Jag ska äta ost och gurkmacka och fortsätta min mysiga sinnesstämning. Det är galet vad lite motion och solljus gör med mig.