Cape Cod Kwassa Kwassa

Idag mår jag helt ok faktiskt. Lite omtöcknad bara, men det går att leva med. Jag har i alla fall energi nog för en summering av Way out West 2009.

Bortsett från skyfall och en snurrattack så var det en mycket bra festival. Jag såg en del band som jag sett tidigare, men det spelar ju ingen som helst roll när det är sådana som Karin Dreijer Andersson och Patrick Wolf. Jag var rätt dålig på att se hela spelningar, och kommer förmodligen vända mig i graven över att jag gick från Antony innan han spelade Hope There's Someone eller Cripple and the Starfish. Men jag överlever nog. Bäst på festivalen var ju överlägset Patrick. Kan inte prisa honom nog. Det var speciellt roligt att se honom spela på elgitarr, något som inte har hänt över huvud taget innan april i år. Tyckte även mycket om Fever Rays spelning (tredje gånger och fortfarande blir jag knäsvag). Dansade stenhårt till Vampire Weekend och fick verkligen mersmak för nya skivan. Lite dumt av mig att gå ifrån Robyns spelning, men den halvtimmen jag såg var magisk. El Perro del Mar i en kyrka var klockrent och Laakso är alltid bra (fast lite surt att de inte spelade några äldre låtar)

Det var en väldigt bra festival, och om de lyckas boka lika bra band nästa år kommer jag garanterat kosta på mig en riktig biljett. Och Arvika kan verkligen lära sig något av WoWs funktionärsmat.

An appetite so dangerous

Äntligen har CDON tyckt att det var en bra idé att skicka min Patrick Wolf-skiva. Men den var väl värt väntan. Så bra att jag vill svimma. Nästan.

När jag ändå skriver om musik, för ovanlighetens skull, så måste jag bara få klaga över hur hemskt det är att Markus Krunegård har gjort en EP med Kleerup. Den går ju att lyssna på, det är ju ändå Markus, men sedan kommer Kleerup och ska försöka sjunga och visa att han är djup och poetisk, och det funkar liksom inte! Snälla lilla Markus - återuppliva Laakso istället!

Idag jobbade jag också, och min chef var där, och frågade om jag var spänd inför min resa. Jag hade inte alls tänkt på det, det är ju ändå tre månader bort. Men sedan kom jag på att det minsann bara är två och en halv månader! Det är ju ingenting. Lägenheten är uppsagd, och om bara ett par ynka månader bor jag i Brighton. Lite skrämmande är det. Men på ett bra sätt. Har upptäckt hur sjukt mycket jag kommer att sakna Göteborg. Inte bara vännerna (som självklart kommer att saknas de med) utan staden i allmänhet. Frölunda efter midnatt i spöregn kan vara så sjukt underskattat. Jag tror nog att de tio minuter det tar att gå från Musikvägen till Radiotorget en natt kl. 03:00 har skapat fler dikter för mig än någon annan plats och tid. Jag kommer sakna dig Frölunda, Göteborg, Sverige.

---

Men å andra sidan är det sommar nu (Borås-vädret till trots) och det är grymt. Nanne är hemma på rätt breddgrader igen, och det är det mest underbara just nu. Skall äntligen få träffa henne på tisdag, och det med råge. Och sedan bär det hem till kära Borre (som de kallar mig på jobbet).

Yes. All kärlek till Jenny Wilson, men hon hade fel när hon skrev: Summertime - the roughest time!

LYCKA

Lycka, glädje, EXTAS!

Patrick Wolf kommer till Way Out West! Jag tror att jag svimmar och ramlar av min stol. Hans spelning i Arvika 2007 var förmodligen den bästa jag sett, och har längtat något så obeskrivligt efter att se honom igen. Och nu när The Bachelor är så mycket bättre än vad man någonsin vågat hoppas på, så är det nästan så att jag dör av lycka. Tidigare hade jag tänkt att jobba på festivalen som funkis, men om detta inte går igenom, så finns det inte en chans att jag inte åker ändå. Noll, zero, zipp! GAAAAH!

The Bachelor

Har haft en bra dag, med plugg, sol och jobb och allt sådant. Plus att DJ tittade förbi på jobbet och köpte mat. Det var trevligt. Men det var inte det jag ville skriva - Patrick Wolfs nya skiva har läckt ut på nätet, och trots att jag gärna väntar tills jag kan köpa skivan ordentligt så kunde jag inte låta bli. Inte en chans att jag väntar till Juni när den finns nu. Och den är helt underbar. Verkligen episk. Det är som att han knyter ihop sina två första skivors mörker och folkinfluenser med lite mer elektroniska inslag, och tredje skivans fina arrangemang. Det känns helt nytt, men ändå så Wolf. Den här skivan kommer jag nog inte sluta spela på repeat än på ett par månader. Love, love, LOVE!

Keep your brain-waves away from me!

Idag hade jag ett litet samtal med en av mina lärare för att se hur jag ligger till. Det gällde talfärdighet, vilket är något jag aldrig har varit bra på, vilket språk eller ämne det än gäller. Det kan vara svårt att tro om någon som pratar så mycket, så gärna och så fort som jag, men de muntliga delarna har aldrig varit min styrka. Inte direkt någon överraskning att jag ligger på ett G+. Om jag gör en riktigt bra sista uppgift kan jag höja mig till VG, men för en gång skull hade jag faktiskt varit nöjd med ett G. Man kan inte få VG i allt (även om jag i stort sett alltid siktar på det, och i ärlighetens namn oftast får det). Just för den muntliga delen kan jag tycka att ett starkt G är alldles ok.

Idag har jag dessutom upptäckt att Patrick Wolfs nya singel har släpts, men eftersom jag faktiskt har lyssnat en hel del på den på myspace så var det kanske inte så extraordinärt. Men nu har jag också fått tag på B-sidan, och det är så att man ryser av att bara tänka på den. Den mannen är verkligen extremt bra på att välja B-sidor. Nu kan jag inte vänta på att skivan ska släppas!

Vulture

Idag mår jag bättre. Och vädret likaså. :)

Och Patrick Wolf har lagt upp sin nya singel Vulture som egentligen inte släpps förrän den 20 April på sin myspace. Och den är rätt så awesome. Skönt att höra den i annat än live-form. Fast nu blir jag så otålig. Skivan kommer ine förrän den första Juni. I need a dose of Wolf!

Wolf

Oj oj oj. Seriöst. Har gåshud på ställen jag inte visste jag hade. :S

Vilken man. Give me, please!

Jag är Viktor, och jag köper fortfarande skivor

Igår köpte jag en skiva. Jag köpte The Magic Position med Patrick Wolf, min absoluta favorit från förra året, och förmodligen den mest lyssnade skivan 07. Och trots att jag har lyssnat på den mer gånger än jag kan räkna, trots att jag kan alla låtar utan och innan blev jag som ett litet barn när jag äntligen köpte den. Jag kan sitta hur länge som helst och njuta av omslaget och läsa alla låttexterna och kolla hur fin den ser ut i mitt CD-ställ (jag är nog allt lite nördig). Kort sagt: Jag älskar att köpa skivor, som betyder någonting för mig.

Och ändå har jag vänner som tycker att jag är jättekonstig som fortfarande köper skivor. "Men du har ju den redan på datorn - det är bara bortkastade pengar". De förstår sig bara inte på musik. Jag köper skivor för att det är en helt annan sak att lyssna på en digital skiva i datorn än att ha en CD att hålla i. En helt annan känsla. Plus att man stödjer artisten. Och jag blir glad av skivor.

Vad jag tror jag försöker säga är: köp skivor. Det är inte så dyrt, man hjälper ens favoritband och musikindustrin in general, och man blir glad. Så nu ska jag ta och lyssna mer på The Magic Position och älska den mer än någonsin.