Cape Cod Kwassa Kwassa

Idag mår jag helt ok faktiskt. Lite omtöcknad bara, men det går att leva med. Jag har i alla fall energi nog för en summering av Way out West 2009.

Bortsett från skyfall och en snurrattack så var det en mycket bra festival. Jag såg en del band som jag sett tidigare, men det spelar ju ingen som helst roll när det är sådana som Karin Dreijer Andersson och Patrick Wolf. Jag var rätt dålig på att se hela spelningar, och kommer förmodligen vända mig i graven över att jag gick från Antony innan han spelade Hope There's Someone eller Cripple and the Starfish. Men jag överlever nog. Bäst på festivalen var ju överlägset Patrick. Kan inte prisa honom nog. Det var speciellt roligt att se honom spela på elgitarr, något som inte har hänt över huvud taget innan april i år. Tyckte även mycket om Fever Rays spelning (tredje gånger och fortfarande blir jag knäsvag). Dansade stenhårt till Vampire Weekend och fick verkligen mersmak för nya skivan. Lite dumt av mig att gå ifrån Robyns spelning, men den halvtimmen jag såg var magisk. El Perro del Mar i en kyrka var klockrent och Laakso är alltid bra (fast lite surt att de inte spelade några äldre låtar)

Det var en väldigt bra festival, och om de lyckas boka lika bra band nästa år kommer jag garanterat kosta på mig en riktig biljett. Och Arvika kan verkligen lära sig något av WoWs funktionärsmat.

My Doddamn Damaris

Hade ännu en underlig dag igår. Åkte in till området för att se Patrick Wolf, och det var extas i form av ljudvågor. Eufori i mina öron. Helt jävla magiskt underbart. Sedan gick jag knäsvag och drev runt bland lite olika vänner innan jag skuttade hem och åt en macka och två ägg. Såg Vampire Weekend i SPÖREGN (också helt jättebra) och sedan skulle jag jobba. Men efter bara en halvtimme, en timme, så började jag känna mig yr och svag och illamående, så jag satte mig ner. Och sedan blev allt bara värre, så de skickade mig till sjukvården och sedan hem. Jag missade Lily Allen och My Bloody Valentine, men skulle ha jobbat då ändå, så det var inte hela världen. Och underbara Sofia ringde under Lily-konserten och höll upp mobilen så jag kunde få höra Fuck You. Det var gulligt av henne.

Nu ska jag försöka ta det lite lugnt, för ska jobba 15-21 idag. Min totala upplevelse på Way out West skiver jag om imorgon, för då är jag ledig för resten av året.

Dry and Dusty

Längsta dagen i mannaminne. Det gick helfint på jobbet. Jag var frivillig till att passa väskor halva dagen, så det enda jag gjorde var att sitta och dricka kaffe och äta bananer. Jag fick visitera folk en smula, men sedan var det vakt som gällde. Jag klagar inte. Sedan såg jag en halvtimme av Robyn (awesome som alltid) och rusade hem för ombyte och för att svepa två cider. Sedan såg jag Laakso med Joni osv. och Markus är alltid underbar.

Sedan var det dags för Antony, en av festivalens höjdpunkter, och jag måste erkänna att jag var en så dålig människa att jag dumpade honom efter fyra låtar för att dricka vin med Alma. Jag kommer säkert vrida mig lite över detta, men jag tar alltid hellre Alma och Alkohol än Antony. Sedan var det Röyksopp (med Robyn och Karin Dreijer) för andra gången i år och sedan Fever Ray för tredje. Karin vet fortfarande hur man gör. Och nu ska jag bara äta nudlar. Jag dumpar klubbarna för sängen. För imorgon ska jag se Ptrick Wolf, my true love, för andra gånger och det missar jag inte för livet. Hurra.

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

Jag såg ungefär halva Hello Saferide, sedan tröttnade jag och mötte upp Terese, Pirat och båda fransmännen. Vi såg ett par låtar av Bob Hund innan jag kände att jag var tvungen att gå om jag skulle hinna se El Perro Del Mar. Jag blev ändå mycket senare än jag hade räknat med, och det var kilometerkö utanför Annedalskyrkan (typ). Så det såg inte så hoppfullt ut. Men vi lyckades komma in, och precis framme vid ingången såg jag Lykke Li smyga in. Spelningen var bra, helt annorlunda från när jag såg henne i Arvika förra året. Då var det gitarr och mys, nu var det mer soul och faktiskt lite ös, om man kan med att beskriva hennes musik som sådan. I stort sett bara låtar från nya EP:n men Viktor klagar inte. Nu ska jag iväg för mitt första arbetspass och lite nervös är jag. Vet fortfarande inte helt vad det är jag ska göra.

Och ännu bättre - om bara 11 timmar kommer jag att få se Antony and the Johnsons live. GAAAAAH!

I hate bottles

Det känns att det är festival i stan. Åkte in för att besöka banken (mardröm, men nu är min logi betald) och hela stan är full av folk. Såg kön till Hotellet där man hämtar ut festivalarmband och jag är så oerhört glad att jag får mitt festivalpass vid volontärsincheckningen. Ska strax åka på infomöte, och sedan blir det Hello Saferide i stan och El Perro del Mar i Annedalskyrkan. Lär bli grymt. :)Jag är så pepp för festivalen. Hade självklart föredragit att åka som besökare, men bättre än inget.

Bort i väst

Nu närmar sig Way out West, och jag upptäckte till min stora fasa att jag skulle jobba både under Patrick Wolf och Antonys spelning. Men tack vare de grymma ansvariga på festivalen så fick jag jobba det andra passet, så jag missar inte alls många. Den enda som känns är väl Beirut, men jag överlever. Jag är bara llmänt pepp för hela festivalen nu. Hurra. Så jag har gjort en WoW spotifylista.