Mähn

Jag har nog bara tappat bort en sak i år - ett av mina par solglasögon. Ingen tröja i år i alla fall.

Jag balanserar på regndropparna

Hemma har aldrig känts så skönt och oskönt på en och samma dag. De sista dagarna av festivalen är som vanligt riv och städ och det är något av det trökigaste (som värmlänningarna säger) som finns. Dessutom har alla nätter med fyra timmars sömn börjat ta på en då, så jag skuttar runt med magproblem och ont i halsen och lever mestadels på koffein och allergitabletter. Men gårdagen var en bra kväll, så vi hade ett smygparty med övergivna öl (48 st. !) och när festivalledningen delade ut priser och Nanne vann för årets coolaste, Niklas för årets slem, eller något liknande, och vår scen faktiskt vann priset för årets scen, vilket inte är illa då det finns sex scener på Arvika och Orion räknas till en av de minsta och en av de minst betydelsefulla.

Så nu när jag kom hem sliten som en älg och en jätteläskig Boråsisk/Värmländsk hybrid till dialekt såg jag bara fram emot att få duscha och dega framför tv:n i ett dygn. Ha! Istället möts jag av ett gäng tonårskillar som sitter och lanar med min bror och lyssnar på bröte och vrålar varje gång de dödar varandra på Wow. Hurra!

Så nu har jag stängt in mig med katterna och tänker glo på Futurama. Imorgon laddar jag kanske upp bilder och skriver lite mer om banden jag såg. Och för att avsluta med lite gladare toner så kan jag meddela att Arvika var awesome, och att jag också har fått jobb som funk på Way Out West. Bonjour Joie.

Yeah, we will rock you. Very softly.

Ok, det är nog rätt uttjatat nu, men Sverige har helt sjukt många underbara sångerskor. Jag började morgonen med världens coolaste Toril i Alice in Videoöand (för fjärde gången) och sedan skuttade jag iväg lite till campingen. Sedan hade jag mitt dilemma, med Jenny Wilson och First Aid Kit. De senare är jättemysiga och det är nästan skrämmande hur man kan göra så änglalik musik vid blott 15 och 16 års ålder. Så jag såg tvä låtar med dem innan jag begav mig till världens coolaste Jenny som jag visserligen redan sett i år, men som aldrig bör missas. Hon var extra grym på scen denna gång med spontansnack och allsång. 

Just nu sitter jag och kollar på Fleet Foxes som faktiskt är roligt mys. Egentligen hade jag hoppats att First Aid Kit hade kommit och sjungit sin jättefin version av deras Tiger Mounrain Peasant Song (youtuba nu) men det blir nog inte av. Men de nämnde dem i alla fall på scen. Men det bästa var nog när Jenny och Sara Wilson kom utsmygande från backstage för att kolla lite. Jag gloddenog mer på dem än på Foxes. 

De som säger att Sverige bara har manliga sångare lyssnar bara på dålig musik! 

Nu har jag förmodligen bara en spelning kvar att gå på på festivalen. Jag tänkte syntha mig till Deutsche Amerikanische Freundschaft (känn på den ni). Sedan är det bara en hel massa städning kvar innan Vi åker till Borås på måndag. 

Ps.

Nanne är awesome.

Coconut

Gud i himlen. Bättre dag kan msn leta efter. Cecilia Nordlund (Cilihili) har etablerat sig som Sveriges skönaste kvinna. Hon var jättecool på scen trots spöregn och ca 20 pers i publiken. Efter hennes klockrena tantrock var det dags för årets absoluta dragplåster - Depeche Mode. Jag har aldrig varit ett speciellt stort Depeche-fan, men de är ju alltid lite småmysiga ich bra, plus att publiken var omänskligt stor, så jag skuttade dit för att se ett par låtar. Som vanligt lyckades jag stanna i stort sett hela spelningen. Och den var verkligen värd allt väsen.

Sedan var det ju Karin. Festivalens i särklass största upplevelse. Trots att jag såg en nästintill identisk spelning i mars (eller var det april?) så var spelningen verkligen av en annan värld. När man ser henne försvinner man från Arvika, Sverige, Universum. Det går inte att beskriva hur magiskt det är att se den kvinnan på scen. När sedan sköna Cecilia sjunger med henne vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag är svävande.

Efter en av världens bästa spellningar tänkte jag vila mina lemlästade fötter så jag svävade upp till vår scen Orion för att mötas av en remixad version av Fever Ray på dansgolvet, så självklart hoppade jag direkt in och shejkade järnet. Vem har tid att vila när adrenalinet och sinnet är på högvrv och man har överdimensionerade ben Sims sällan vill stå still. Nej, nu blir det dans. Brööööl!

Monoton und minimal

Hittils idag har jag varit på två spelningar. Först såg jag Frida Hyvönen, vilket var helmys. Sedan var det Welle: Erdball och jag hade bara tänkt att stanna en två låtar. Jag vet inte hur det gick till, men det var ett sånt jävla tryck så jag och Nunne stannade och dansade hela spelningen. Nu sitter jag och kollar på en liten obskyr spelning på den allra minsta lilla fjuttscenen och känner mig så otroligt Indie. Det är Cilihili som ska spela på scenen som vanligtvis har en massa galna vänsteraktivister som skriker ut poesi. Ikväll ska förmodligen alla på hela festivalen se Depeche Mode, då inget annat band spelar samtidigt. Man kan ju hoppas att det är lika bra som Nine inch nails igår. Sedan är det bara Fever Ray och sen har jag nog sett dagens spelningar. Arvika är just nu världens bästa plats. 

Men jag oroar mig lite för min Emma som har varit i en bilolycka. Men hon mår bra. 

This must be it

Gud. Jag är i extas. Var inne i det gigantiska tältet som är Apolloscenen och kollade på Röyksopp. De var asgrymma med en massa röj, plus en jättecool Robyn. Men jag och Fer fundrade på att gå när en blond kvinna klev upp på scenen. Jag tänkte inte så mycket på det utan vände mig bort, och då hörde jag det. Rösten. The one and only. Karin Dreijer, min favoritkvinna på jorden just nu spelade tre låtar i rad. Jag överdriver inte ens när jag säger att jag nästan svimmade på Fer. Jag är fortfarande lite knäsvag. Men nu börjar NIN. Älska Festival!