Jag är lite som jag är ibland.
Det är säkert 75 grader ute, inte ett moln på hela himlen, blommor överallt och världens sommarstämning. Typ bästa tiden på året, och självklart kan jag inte njuta av den. Jag har två tentor nästa vecka,
Språkets struktur och funktion på måndag och
fonetik, fonologi och grafonomi på torsdag. Och fonologi är inte det lättaste i världen. Så jag sitter instängd i min lägenhet och svettas. Vilket inte är helt illa - jag menar, jag gillar ju ändå skolan, och det är intressant.
Så jag tänkte göra det bästa av situaionen och ha lite sommarstämning vid mitt öppna fönster och mina miljoner pap
per och böcker om generativ grammatik och morfologi. Jag tänkte lyssna på lite somrig, glad och energigivande musik som perfekt passar med maskrosorna på andra sidan gatan. Men av någon, helt obegriplig, anledning, sitter jag och lyssnar på Antony and the Johnsons.
Antony gör förmodligen den finaste musik man kan hitta. Han har förmodligen den mest känslofyllda röst man kan leta efter och hans texter är, överraskning, helt underbart vackra. Men det är ju så långt ifrån en varm sommardag man kan komma. Så just nu befinner jag mig i en väldigt underlig sinnesstämning. Jag sitter och känner sommaren som aldrig förr, svettas och pluggar, samtidigt som jag får gåshud och gråtfärdiga rysningar av Antony's "Hope there's someone".
... Kanske jag borde sätta på Of Montreal för att få mig en glädjechock?
Också - Grattis Terese på den stora dagen. 18 äger!
