Way, way, way out west

Idag, när solen är varmare än den varit på år och dar, och jag verkligen känner mig somrig, så längtar jag så innerligt efter att den svenska festivalsommaren ska börja. Vi åker till Arvika om mindre än en vecka, och även om årets bokningar kanske inte är lika spektakulära som tidigare år, så kommer det bli så sjukt grymt att jag knappt vågar tänka på det. Musik, värme, regn och vänner. Perfekt tillvaro, skulle jag vilja påstå?

Men sedan tar det stopp. Arvika blir förmodligen den enda festivalen jag får åka på i år, om inte gudarna vill att jag får ett funkisjobb på Way out West också. Jag kan knappt beskriva hur gärna jag vill åka på festivalen, trots att jag har varit lite tveksam till hela deras festivalidé innan. Men jag är frälst. Bokar man Patrick Wolf, Antony and the Johnsons, Lily Allen, Beirut, Fever Ray, Jenny Wilson, El Perro Del Mar, Arctic Monkies och Vampire Weekend kan man inte vara något annat än awesome. Snälla någon, hjälp mig ta mig dit! Jag funderar starkt på att klä ut mig i smoking och leva med pingvinerna en vecka innan det börjar. Har nog gjort värre saker i mitt liv...

Nu ska jag ut i solen och sätta mig under Arnold (mitt träd som jag brukar sitta under och läsa) och bara smälta hur grymt allt känns just nu.