An appetite so dangerous

Äntligen har CDON tyckt att det var en bra idé att skicka min Patrick Wolf-skiva. Men den var väl värt väntan. Så bra att jag vill svimma. Nästan.

När jag ändå skriver om musik, för ovanlighetens skull, så måste jag bara få klaga över hur hemskt det är att Markus Krunegård har gjort en EP med Kleerup. Den går ju att lyssna på, det är ju ändå Markus, men sedan kommer Kleerup och ska försöka sjunga och visa att han är djup och poetisk, och det funkar liksom inte! Snälla lilla Markus - återuppliva Laakso istället!

Idag jobbade jag också, och min chef var där, och frågade om jag var spänd inför min resa. Jag hade inte alls tänkt på det, det är ju ändå tre månader bort. Men sedan kom jag på att det minsann bara är två och en halv månader! Det är ju ingenting. Lägenheten är uppsagd, och om bara ett par ynka månader bor jag i Brighton. Lite skrämmande är det. Men på ett bra sätt. Har upptäckt hur sjukt mycket jag kommer att sakna Göteborg. Inte bara vännerna (som självklart kommer att saknas de med) utan staden i allmänhet. Frölunda efter midnatt i spöregn kan vara så sjukt underskattat. Jag tror nog att de tio minuter det tar att gå från Musikvägen till Radiotorget en natt kl. 03:00 har skapat fler dikter för mig än någon annan plats och tid. Jag kommer sakna dig Frölunda, Göteborg, Sverige.

---

Men å andra sidan är det sommar nu (Borås-vädret till trots) och det är grymt. Nanne är hemma på rätt breddgrader igen, och det är det mest underbara just nu. Skall äntligen få träffa henne på tisdag, och det med råge. Och sedan bär det hem till kära Borre (som de kallar mig på jobbet).

Yes. All kärlek till Jenny Wilson, men hon hade fel när hon skrev: Summertime - the roughest time!