Alltså, ibland kan jag bli så frustrerad på hur svårt det är att skilja konsten från konstnären. Och självklart pratar jag då om Lykke Li. Jag är helt golvad av hennes nya skiva. Den är ett så stort steg framåt från den förra från 2008, och hon har utvecklats i en mycket mer djup och mörk riktning, som gör slutresultatet så galet mycket bättre. Men varje gång jag läser eller ser en intervju med henne vill jag bara bitch-slappa henne eller helt enkelt sluta lyssna på henne. Hon är så arrogant och dryg och så "svår" att jag blir helt vansinnig. Sedan kan hon väl förtjäna någon form av nonchalans, eftersom hon faktiskt är rätt grym på scen och har en lite halv-cool attityd, men BAAAAH! Jag blir så frustrerad. Sedan har jag ju dessutom haft privilegiet att jobba på en scen där hon var gästsångare, och har således fått skåda gudinnan själv på några meters avstånd. Jag försökte le lite vänligt mot henne och fick bara en sur mördarblick tillbaka.
Så i slutändan så tänker jag inte bojkotta Lykke Li eller ens frustreras över hur frustrerande jobbig hon är, utan helt enkelt bara konstatera att hon är snygg och gör bra musik och lämna det där.
Ps, är det bara jag eller är det fares Fares hon hånglar med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar