Hade en väldigt underlig kväll igår. Vi gick och kollade på en spelning med en bekants band (som för övrigt var hysteriskt bra) och jag bröt ihop totalt. Jag satt på toaletten och grät av absolut ingen anledning. Jag som gråter kanske en eller två gånger om året, och då väljer jag helst att göra det av en anledning och i min säng där ingen kan se hur svag jag är. Men av någon anledning var det annorlunda igår, och min kära Nunne ringde mig och sen var allt bra. Jag vet inte vad jag hade gjort utan den bruden. Och inte på ett sånt klyschigt sätt som folk brukar säga. Jag menar bara att jag hade varit en helt annan människa ifall inte jag hade träffat henne när jag var sju år gammal. Folk som tvivlar på att själsfränder existerar: kolla på Nannelie Svensson. Mitt allt.
---
Nu ska jag dricka kaffe. Det är fint.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar